Can you hold?

Jag skrev för ett bra tag sedan att vi lever i väntan på något och det är ett faktum att vi alltid lever i väntan på något. Det är alltid något vi väntar på; att någon ska höra av sig, att kläderna man beställt ska komma, att musiken ska låta så bra som den göra i huvudet, att fredagen ska komma, att få träffa någon. Listan kan göras oändlig, men poängen är som min far sa till mig och kanske hans far sa till honom. Richard, livet blir mycket lättare när du har lärt dig den fina konsten att vänta. Jadu farsan, kunde inte sagt det bättre själv!

Skåne vistelsen blev längre än vad jag hade räknat med. Spenderade en och en halv vecka på mina skånska jaktmarker. Det blev en hel del häng med familjen, gamla polare och min favorit dalmas Johan, hoppas du är återställt efter våra sena nätters äventyr?
Jag hade oturen att dra på mig en förkylning, som fortfarande sitter i, men som inte hindrade mig från att avsluta min skåne vistelse i Malmö och det kändes som att komma hem. Träffade en hel del vänner, om än inte alla och till er säga jag nästa gång!

Det är svårt att dra alla gohärliga detaljer, men en anekdot måste jag bara förmedla. Inflytningsfesten i Lund som slutade på en dressyrgård i Flyinge. För er insatta kan jag bara säga att jag Pedde och Macke sammanstrålade, vilket bara har strålande utsikter. Efter att ha festat rätt hårt är klockan halv sex och jag befinner mig i centrala Lund på en efterfest med bara okända människor. Jag inser att jag inte har någonstans att sova och till slut hamnar jag i en taxi med de tjejerna jag träffade ute, can you hold?
Klockan är nio. Alla tjejerna sitter och äter frukost och jag känner bara mig förvirrad när jag ser ut på ängarna med betande hästar och erinrar mig att jag befinner mig på en dressyrgård, med åtta tjejer som är internerade här i syfte att studera inom ridsport.
När jag väl ska ta mig därifrån inser jag att jag inte har några pengar eller någon aning om vart jag ska ta vägen. Som tur var är ridtjejer i de flesta fall, vissa undantaget, vänliga själar och jag fick en vägbeskrivning till ett ställe som heter Södra Sandby där det ska finnas en uttagsautomat och bussar till Lund/Malmö.
När jag kommer dit och ska ta ut pengar inser jag att jag har tappat mitt visakort och jag känner en viss panik sprida sig genom kroppen, dessutom är jag medveten om att min mobil är på väg att dö. Jag bestämmer mig för att ringa en av de förtjusande ridtjejerna från gårdagen och det löser sig som så att hon ska till en ridtävling och på vägen dit stannar hon och lånar ut 100 kr till mig och ja du var min räddande ängel och jag är evigt tacksam. Är du någonsin i mina trakter och du behöver husrum eller en tjänst, feel free to call, I won't put you on hold!
Slutligen använder jag mitt sista samtal och ringer till Pedde som i sin tur ringer klubben vi var på igår och det visar sig att mitt kort ligger där. Så på mitt återtåg till Malmö svänger jag inom och plockar upp det, kosmos var återställt.

På söndagen återvände jag till västkusten men en ganska stor trötthet. Jag har lyckats vända dygnet ganska ordentligt och känner fortfarande av min förkylning, men det finns hopp om livet. Musik, jobb och lägenhet är prio ett, så på den fronten är inget förändrat. Vill ni veta mer om mitt fasansfullt intressanta liv, ring mig!