Nomadlivet

Återigen på resande fot och jag inser att jag snart kan klassificeras som nomad. Det är ju dock så att om drömmar att jobba med musik på heltid slår in så är det bara att vänja sig vid den här tillvaron och jag medger att det är inget jag egentligen ogillar. Det fyller min rastlösa själ med ett lugn. En annan mycket positiv sak med nomad livet är att de ständiga miljöombytena minskar risken för att bli allt för inskränkt och bekväm. Så sammanfattningsvis kan sägas att liten del av nomadlivet är balsam för själen, i alla fall min.

Nu har jag förankrat alla ekonomiska perspektiv angående min flytt till Göteborg, som alltså blir en realitet inom det närmsta. Ska även börja provjobba i kommande eller nästa vecka och det känns väldigt skönt att komma upp till Göteborg, nu börjar mitt nya liv på riktigt och alla som vill delta i det är välkomna till min del av den magnetiska staden.

Dock finns det ett kvarstår ett problem som jag ägnat en hel det tankeverksamhet åt den sista tiden. Helt plötsligt har jag involverat mig i en hel del olika musikaliska projekt och finner det svårt att få alla att avancera i den takt jag önskar. Det känns lite som att allt slutar i en enorm currykryddad fisksoppa i mitt huvud och att ingenting blir gjort. Det positiva med det hela är att det verkligen inte råder någon brist på idéer, behöver bara jobba lite på strukturen kring dom. Jag har även bestämt mig för att sammanställa och spela in en skiva i mitt eget namn i höst, vilket känns riktigt bra. Så det är bäst att Richard börja jobba på sina strukturer!

Hela poängen med mode och då menar jag det du och jag har på oss och inte det som visas på modemässor eller Victorias Secret är att finna ett uttryck som känns personligt och genuint. Ju äldre jag har blivit desto säkra har jag blivit på vad jag gillar och vad jag ogillar. Det kan även härledas till det mesta som jag engagera mig i. Det är kanske det där fenomenet de kallar bra självkänsla? Jag har i alla fall en liten anekdot från helgens nattliga bravader i Hässleholm. När jag och en god vän står på toaletten kommer det in en kille och efter en liten stund vänder han sig om till mig och undrar varför jag har en handväska på mig. Jag säger artigt men bestämt att det inte är någon handväska utan bara en mindre skinnväska som jag förvarar mina tillhörigheter i. Den här utläggningen var nog alltför svår för denna arme stackare att ta in och istället fortsätter han hävda att jag har på mig en handväska och hur jag kan stå ut med mig själv. Idioter ska man av princip inte ödsla för mycket tid på och därför säger jag till denna arma själ att den väskan kostar mer än samtliga av de tygpaltor han kallar kläder och som han bär med blind stolthet gjorde. Det var slutet på den diskussionen och han tittade ner i urinoaren och sa inget mer, medan jag och min vän återgick till vad vi nu gjorde.

Nu känner jag att tröttheten och hungern tar över och jag inte orkar skriva så värst mycket mer. Dessutom ska jag på deckarkväll med middag om bara en liten stund. Jag lämnar er med en bra låt att höra en söndagkväll på ett tåg någonstans i skogar kring Halmstad.
Så njut Cat Power – Aretha, Sing One For Me

Time to Say Goodbye

Det är dags säga farväl för ett bra tag till min lillasyster och jag hoppas att hon håller ställningarna i Frankrike, det får inte falla i fiendens händer. För övrigt kan man inte förneka låten med samma titel som rubriken på inlägget. Sarah Brightman och Andrea Bocelli brände av något av det mest smäktande världen har skådat, en låt att gråta och älska till kanske, hehe!

För övrigt hoppas jag kunna träffa en kär vän i helgen också, vi får se om det går att få ihop. Alla är så utspridda, men det är väl ett steg i vuxenlivet. Ett steg som både är roligt och jobbigt. Mycket får man se och lite mer får man anstränga sig för att se det.

En sista sak innan jag kliver av tåget. Tänkte avsluta med en bild och en jävligt cool brud, Cat Power! Hon är så som jag vill att brudar borde vara mer i allmänhet, sig själva och inget mer!
Min vän Stoffe har en tips sida, nu ger jag ett. Dagens brud! Mina damer och herrar låt mig introducera......

Helt plötsligt händer allt och det händer nu!

När jag plötsligt började tro att ljuset i tunneln aldrig skulle inträda och att jag för evigt hade fastnat i den här under vintern döda sommarstaden hända det helt plötsligt en del saker som gjorde att den där tunneln vi kallar livet kändes mycket bättre att vandra i.

Man kan säga att det hela började i lördags förmiddag, då jag blev kallad till en anställningsintervju och den var i måndags. Det var riktigt skönt att bara komma upp till Göteborg igen och känna lite på Magnetic City. Intervjun gick bra och skynda tillbaka till Varberg för att medverka på en riktig Voodoo session med min nya Voodoopräst, David. Hoppas vi ses snart igen! Det var en session utöver det vanliga och den här voodoon satte verkligen mina teoretiska och praktiska kunskaper inom musik på prov, men kul var det och jag tror att det blev riktigt bra. Arty it is!

På tisdag ringer dom från jobbet och säger att jag har fått det och undrar om jag kan komma på en introduktion på onsdag, vad skulle jag säga. Tack, men nej tack. Jag ska nog sitta här och stirra och vänta på att Kate Moss kommer och tar med mig in i hennes liv. Kate kom inte, så jag sa ja!

Onsdag var en riktigt originell dag, men tack inte mig, tacka Frank! Han hade lyckats låsa sig ute och jag fick den stora äran att vara hans uteliggarkompis, vilket jag gärna är vilket dag som helst! Det finns så många anekdoter kring hans/vår dag att det inte finns tid eller plats att dra det här, men han hade fixat en lägenhet till mig. Helt plötsligt stod jag i stormen och moonsunrgnet i Göteborg med både jobb och lägenhet. Så nu ska det bara räknas lite på det hela, men snart så....

Imorgon beger jag mig ner till Hässleholm för att samla familjen kring lillasyrran som snart ska försvinna ner till Frankrike i ett halvår, hur ska jag klara mig utan henne. Vem ska då reda ut mina trassliga tjejaffärer???

Tänkte avsluta med en anekdot från helgen. Jag stod och snackade med min nyfunna vän och voodoopräst David när det kommer fram en tjej till mig och verkligen råraggar. Hon var rätt söt, brunett, normallång, schyssta kläder och så, men det var en sak som jag inte kunde hantera. Hon hade en rejäl tandställning och tro mig, jag har ingenting emot tandställning, men jag kunde helt enkelt inte avgöra hur gammal hon var. Jag tittade på henne och kunde inte se henne äldre än 16-17 år och jag gissar att det berodde på tandställningen eller min promillehalt, nej vänta den har väl aldrig varit vidare hög...
Det blev i alla fall inget med det och det var nog tur det för sedan blev vi förföljda av "Krigarn", men det är en annan historia som jag kanske förtäljer vid ett annat tillfälle.

Tandställningen, Krigarn, Kate eller all tre???

Ta de lugnt!

När förvirringen är total

En seg vecka lider mot sitt definitiva slut, känns skönt och ser fram emot en ny och något mer produktiv vecka. Tänkte bara förmedla en liten historia om hur hjärnan kopplar och total förvirring kan uppstå.

För några timmar sedan hände det mig en märklig sak, men egentligen inte alls som snart kommer att inse. Jag låg i sängen och lästen en bok och lyssnade på Bulletproof Cupids skiva Halo of Flies, som jag tyvärr inte medverkade på, men poängen med att jag nämner skivan är att den är ganska stökig och högljud. En oinvigd skulle kanske t o m använda oljud i sin vokabulär för att beskriva den. Så, jag ligger där i godan ro och läser min bok och lyssnar på skivan när min mobil ringer. Jag känner inte igen numret, men antar att det är Rickards flickvän och detta fast att jag egentligen vet att jag har hennes nummer inlagt i min telefonbok, så jag skjuter en hörluren åt sidan och svarar. Jag möts av en obekant kvinnoröst som ringer från ett företag och min första tanke är att hon ska göra reklam för det. När hon däremot säger att har sökt ett jobb där och undrar om jag är intresserad av att komma på en anställningsintervju vaknar min hjärna till på ett chockartat vis. Jag sliter av mig hörlurarna för att hon inte ska höra musiken och samtidigt försöker jag förtvivlat komma på vilket jobb det gäller. Jag måste låtit mycket disträ, men efter en liten stund hämtade jag mig och det bestämdes att jag ska komma på intervju på måndag. Så den som lever får se.

Nu ska jag ta och bada bastu och göra mig i ordning för att bowla och jag ska vinna, så är det bara!

Can you hold?

Jag skrev för ett bra tag sedan att vi lever i väntan på något och det är ett faktum att vi alltid lever i väntan på något. Det är alltid något vi väntar på; att någon ska höra av sig, att kläderna man beställt ska komma, att musiken ska låta så bra som den göra i huvudet, att fredagen ska komma, att få träffa någon. Listan kan göras oändlig, men poängen är som min far sa till mig och kanske hans far sa till honom. Richard, livet blir mycket lättare när du har lärt dig den fina konsten att vänta. Jadu farsan, kunde inte sagt det bättre själv!

Skåne vistelsen blev längre än vad jag hade räknat med. Spenderade en och en halv vecka på mina skånska jaktmarker. Det blev en hel del häng med familjen, gamla polare och min favorit dalmas Johan, hoppas du är återställt efter våra sena nätters äventyr?
Jag hade oturen att dra på mig en förkylning, som fortfarande sitter i, men som inte hindrade mig från att avsluta min skåne vistelse i Malmö och det kändes som att komma hem. Träffade en hel del vänner, om än inte alla och till er säga jag nästa gång!

Det är svårt att dra alla gohärliga detaljer, men en anekdot måste jag bara förmedla. Inflytningsfesten i Lund som slutade på en dressyrgård i Flyinge. För er insatta kan jag bara säga att jag Pedde och Macke sammanstrålade, vilket bara har strålande utsikter. Efter att ha festat rätt hårt är klockan halv sex och jag befinner mig i centrala Lund på en efterfest med bara okända människor. Jag inser att jag inte har någonstans att sova och till slut hamnar jag i en taxi med de tjejerna jag träffade ute, can you hold?
Klockan är nio. Alla tjejerna sitter och äter frukost och jag känner bara mig förvirrad när jag ser ut på ängarna med betande hästar och erinrar mig att jag befinner mig på en dressyrgård, med åtta tjejer som är internerade här i syfte att studera inom ridsport.
När jag väl ska ta mig därifrån inser jag att jag inte har några pengar eller någon aning om vart jag ska ta vägen. Som tur var är ridtjejer i de flesta fall, vissa undantaget, vänliga själar och jag fick en vägbeskrivning till ett ställe som heter Södra Sandby där det ska finnas en uttagsautomat och bussar till Lund/Malmö.
När jag kommer dit och ska ta ut pengar inser jag att jag har tappat mitt visakort och jag känner en viss panik sprida sig genom kroppen, dessutom är jag medveten om att min mobil är på väg att dö. Jag bestämmer mig för att ringa en av de förtjusande ridtjejerna från gårdagen och det löser sig som så att hon ska till en ridtävling och på vägen dit stannar hon och lånar ut 100 kr till mig och ja du var min räddande ängel och jag är evigt tacksam. Är du någonsin i mina trakter och du behöver husrum eller en tjänst, feel free to call, I won't put you on hold!
Slutligen använder jag mitt sista samtal och ringer till Pedde som i sin tur ringer klubben vi var på igår och det visar sig att mitt kort ligger där. Så på mitt återtåg till Malmö svänger jag inom och plockar upp det, kosmos var återställt.

På söndagen återvände jag till västkusten men en ganska stor trötthet. Jag har lyckats vända dygnet ganska ordentligt och känner fortfarande av min förkylning, men det finns hopp om livet. Musik, jobb och lägenhet är prio ett, så på den fronten är inget förändrat. Vill ni veta mer om mitt fasansfullt intressanta liv, ring mig!