Varför ska vissa tankar envisas med att dyka upp?

Nu är jag snart i Hässleholm, den civiliserade världens mittpunkt. Träffade en kvinna på tåget och vi hade ett mycket bra samtal om vilket konstigt och påfrestande samhälle vi lever i. Det enda vi kan göra är att distansera oss och att försöka hitta oss själva i detta kommunikationskaos.

Dagen har varit en väntans dag och inte den roligaste, rastlösheten i väntan på när man ska iväg kan vara riktigt jobbig. När jag väl kom till stationen gav min hjärna mig ett par riktiga magsugare i form av katastroftankar, vilket kan sabba den bästa av dagar. Kan det kanske finnas ett samband med att jag ska göra comeback på Finjagården imorgon och i det huset har det tänkts mer än en katastroftanke genom åren. Så tack finjagården!

Nu är jag snart framme och katastrofen är fortfarande inte över mig, kan vara ett tecken på att det bara är hjärnspöken och de försvinner alltid om man är lite envis, vilken tur att jag är envisare än synden! Resten av helgen ska tillbringas i lyckans och välmåendets tecken, haha rena yogan, eller vad säger du Rickard?

Give out, but don't give up!

Dagen då knappt något blev gjort

Idag gjorde jag ingenting eller? Det finns ett enkelt sätt att kolla det, vi gör en lista. Förmiddagen spenderade jag framför datorn, utforskande modeträsket och fashionistan inom mig. Ringde en god vän för konsultation. Beställde en massa snygga kläder, så nu något fattigare, men mycket snyggare!

Efter lite förstrött gitarrkomponerande dök Sjunne upp och som han dök upp! Jag har sett en del ryggskott, men det här var något av det sjukaste jag sett. När vi skulle äta en något försenad lunch och killen ska resa sig ur sängen trillar han ner på golvet och kan självfallet inte resa sig. Efter mycket om och men kliver det in en bruten man i vardagsrummet. Den i vanliga fall så fertile och energiska mannen hade blivit nittio år och fått en hållning som ett frågetecken.
Jag kör ner honom till naprapaten och får fungera krycka tills trappräcket tog över.
Efter behandling var han bara 65.

Sedan var taxifirma till morfar också innan det blev kvällsmat och efter det körde jag en halvtimme på en grym träningscykel, kanske t o m en TV-Shop.
Kvällen avslutades i bastun och nu är jag här. Det är mycket intressant hur lång tid det tar att göra ingenting!

Imorgon blir det Skåne, älskade Skåne! Ni som vill träffas, hör av er så ser vi vad vi kan hitta på!

Gohärliga Stockholm, Gohärliga vänner och helgen då gohärligt tog steget ur garderoben!

Det var en intensiv och uttömmande helg i Stockholm, en betydande mängd alkohol, god mat, nikotin och gott sällskap avverkades i en rykande fart. Dessutom hade jag äran att vara enda chaufför, vilket i praktisk mening betydde en elva, tolv timmar bilkörande på en helg. Det är gohärligt! Där har ni den ironiska betydelsen av ordet.

Vi kom upp till våran vackra huvudstad i skymningen i fredags kväll. Vi gled direkt till Odenplan och pub/restaurangen Cliff Barnes, där Rickards syrra jobbar. Innan vi visste ordet av hade gästfriheten sköljt över oss som en tsunami och mat och dryck serverades och vi kan väl säga att notan gick på huset. Vi hängde på Cliff under några sköna timmar och samtliga medarbetar var minst sagt gohärliga, nu i dess positiva bemärkelse.
Här mötte vi upp med Limpan, en riktigt gohärlig kille som jag och Rickard kom att dela många skratt, öl och cigg med. Ciggen var inte Rickard inblandad i, han hängde då med Thomas som är den fullaste barchef jag någonsin har träffat.
Vi gled vidare till ett område på söder som kallas knivsödern, där mina två vapenslagare skulle se på punkbandet Posion Idea, vilket de gjorde och det med nöje. Jag drack ett par öl, ringde några vänner och studerade det sociala spektakel ett uteställe innebär. Ett tillägg, Posion Idea har jag inte hört, men både jag och Oskar kan intyga att till utseendet kan det vara världens fulaste band.

Efter konserten drog vi tillbaka till Cliff där vi spenderade resten av natten fram till typ fem på morgonen. Där fanns en handfull gohärliga människor kvar efter det att sjukaste sjöslag jag sett på länge hade hävts, svårt att beskriva här. Fråga mig när ni träffa mig så tar jag den och en hel del anekdoter till för er.
Förutom mig, Rickard och Limpan fanns karaktärer som Äckel-Gregor och Världensfullastebarchefthomas där.
Det var hur kul som helst, hur mycket dricka som helst och en på alla sätt gohärlig avslutning och Limpan tappade rösten. Hoppas du har fått tillbaka den nu.

När jag slog upp ögonen på lördagen insåg jag att jag har sett bättre dagar, jag spenderade hela dagen i sängen, ringde några samtal och mediterade tills kroppen var återställd.
Sedan promenerade vi ner till Cliff och hämtade bilen, körde tillbaka den och tog pendeln och tunnelbanan ner till söder. Vi åt en god middag på en italiensk restaurang, Borgan, jag åt past pesto och god var den!

Sedan drog vi till medborgarplatsen och puben Kvarnen, där kvällen började och avslutades. Där fanns indianen, jag, Rickard, idioten och Irre. Det var en mycket gohärlig kväll som avslutades vid ett gatukök där en diskussion om en 300 grams hamburgare och ett batongslagsmål avrundade det hela.

Söndagen var som tidigare nämnt en enda lång bilfärd, sedan hade Trollet lagat hamburgare till mig och Rickard. Han satte sig vid datorn och vi kollade på Poirot.
Det var helgen i korthet, där finns mycket mer att förtälja, men det vår vi ta in persona!

Stockholm

Skrev ett inlägg härom kvällen, men det blev inte publicerat av någon övernaturlig orsak. Det var inget mästerverk och det är inte det här heller. Ses det som en lägesrapport!
Om man har vuxit upp i en småstad inser man fort att alla är i princip likadana, det är slött, dött och oinspirerat. Nu var jag ganska hård, men poängen är klargjord. Jag vet hur det klimatet fungerar och uppskattar det i lagom doser, vilket är att komma hem över helgen träffa familj, vänner och spela musik. Därav min stävan att komma vidare till Göteborg, trots band i Varberg.


Men nog tjatat om det.
Nu sticker jag till Stockholm, berättar hur det var en annan gång!



Ps. Chris gillade arrangemanget på låten, nu blir jag rik som ett troll! Ds.

I väntan på något

Jag tror att de flesta människor lever i väntan på något, mig själv inkluderat. Varför detta uppstår är ganska märkligt och jag kan inte förstå varför det är så svårt att bara uppskatta det man har just nu. Mål för sin framtid är ett måste, men man måste likväl fylla sin väntan med något meningsfullt.
Och jag erkänner att jag nu fyller min väntas tid med saker jag finner meningsfulla och betydelsefulla och förhoppningsvis ska ni få ta del av dessa skapelser i sinom tid.
Det som fortfarande hindrar mig från att helt befinna mig i nuet är dessa blandade och många tankar om vad som kommer att hända och hur framtiden kommer se ut, så om ni har något bra svar så får ni gärna delge det. Nej, jag tänkte inte heller att ni hade det.
Så faktum är att man helt enkelt får dras med den oro och rastlös som livet i stora drag består av och man får inte heller glömma att det är detta som driver oss till att utvecklas, ja eller undergång, men det får vi hoppas kunna undvika.
Nu är väntans tider över för idag, sängen nästa!

Insomnia, tinnitus, choklad, techno och återigen Chris!

Klockan är 03:46 och jag kan inte sova. Vissa människor har så lätt för att sova, tyvärr är jag inte en av dem. Vet inte vad det kan bero på, men jag vet i alla fall att jag sällan sover hårt och inatt har jag bara legat och vridit mig och tänkt på en massa saker. Till slut gav jag upp och gick upp och nu sitter jag här, lyssnar på After the Gold Rush med Neil Young.
Farsan sa att han var likadan när han var ung, men att han numera kan sova hur mycket som helst, så jag får väl helt enkelt ta och vänta i tjugo år till innan det blir min tur. Det komiska var dock när jag jobbade natt på Finjagården, för då var jag inte pigg eller rastlös utan trött som en levande död, men det är en annan historia.

Som de flesta människor som håller på med musik har man fått sin beskärda del av det fenomen som vi benämner tinnitus, för det mesta måste jag säga att det är på en mycket lindrig nivå. Det som jag har kommit underfund med är hur mycket psykologi det ligger i det här fenomenet för mig. Under vissa perioder dyker det upp ett lågfrekvent, vibrerande ljud och bara i mitt vänstra öra. Det dyker bara upp nattetid och jag har märkt, som inatt att jag kan i princip tänka bort, men också förvärra det genom att tänka på det. Så nu när jag har nämnt farsan så kan jag lika gärna fritt citera morsan, "psyket är en konstig mekanism" och jag tror inte att någon inte skulle hålla med henne.

Jag avslutade veckan med några timmar nere i studion tillsammans med Rickard. Vi programmerade techno, han drack cola, jag ramlösa och åt mjölkchoklad, fan vad gott det är med choklad! Vår plan är att inom en snar framtid rocka dansgolven, så håll ögon och öron på helspänn. Det gör jag som ni förstår från ovan.
Under de senaste veckorna har min kunskap om hur elektronisk musik skapas ökat i kvadrat, men jag är långt ifrån någon mästare än.

Avslutningsvis måste jag bara säga att det verkar onekligen som att jag och Chris inte ska gå skilja vägar än. Som det ser ut nu ska han spela in en låt i studion i veckan, vilken man ska spela, arrangera och producera tillsammans med min kollegor på Bumwerk. Så håll tummarna, jag är kanske rik till jul och behöver inte söka något jobb och istället bara köpa en takvåning på Vasagatan i Göteborg.

Det hade varit så mycket roligare att vara sömnlös om du var här, vem som helst, bara någon att prata med, skratta med och vänta in gryningen utan förevändningar!
Nu är du inte det, så god natt eller nu är det väl god morgon!

Ibland kan man undra om brunnen av anekdoter aldrig sinar?

Efter en hel vecka i studion kände jag att en paus från jaget var behövlig. En allt för stor dos av sig själv och sina egna tankar och idéer är uttröttande och uttömmande. Så mycket riktigt kände jag en välbekant rastlös, orolig, nervös och spänd känsla. Jag behövde paus, så paus! Behöver man paus från sin introverta och kreativa sida finns det ingen bättre att söka upp än min oförbätterlige och rappkäftade vapendragare Sjunne!
Han målade väggar och jag tittade på och snackade om det mesta mellan himmel och jord. Då i sin tur Sjunnes vapenbroder i butiken var frånvarande hoppade jag in i deras fredagsritual, vilken är att äta en Varbergs Special till lunch. Efter det drog jag till mitt rehabgym och hoppade på ett ben med en pilatesboll i 45 minuter.
Efter att ha burit upp ett piano för den snävaste trapp man kan tänka sig att bära ett piano upp för begav vi oss hem, för att förbereda oss för en musikupplevelse utöver det vanliga.
Vi tog oss igenom upplevelsen, som kan liknas vid en fin bok som öppnas endast för att upptäckten av att alla sidor är blanka uppdagas.
Sedermera hamnade vi med lite av Sjunnes, och tro det eller ej en av mina vänner också. Det är dock alltid ett äventyr att vara ute med med honom. För det första får man höra så mycket konstiga anekdoter, som jag varken tid, plats eller upphovsrättighet till att återge. Vill ni höra dom får komma hit och så tar vi en krogrunda. Min poäng är att man måste ifrågasätta sig om åldern Sjunne uppger korrekt eller om den egentligen är 681 eller något.
Och för det andra har han så fruktansvärt mycket bekanta, så att röra sig från baren till ens sittplats kan lätt ta 35 minuter, det är helt sjukt!
Han sa något om att han suttit på tronen för länge, vilken tron får ni räkna ut själva.
Nu ska jag bege mig ut på landet för att äta middag hos min K & K och det är inget godismärke!

Lead me into the night, så kanske det slutar så här ikväll igen!

Tack, men nej tack!

Vi säger ofta tack, men hur ofta säger vi med bestämdhet nej tack? Jag vet av egen erfarenhet att jag kan vara dålig på att göra det och i det långa loppet är det bara jag själv som förlorar på det. Jag gillar själv människor som tycker och tänker om saker, oberoende av om vi tycker eller tänker likadant. Det värsta som finns är människor som bara är, när det gäller åsikter. Att bara kunna vara är en bra egenskap, men inget sätt att leva ett helt liv. Man måste våga ta ställning!
Det tog mer än ett decennium innan det svenska folket gjorde uppror mot Lars Lagerbäcks landslag, men nu måste väl eländet få ett slut, eller?
Så Lasse, tack men nej tack!
När vi ändå är inne på fotboll så måste jag bara nämna Anders "frisparken mot Argentina" Svensson eller kanske "målet mot Albanien som inte betydde något, men där var du ju efter alla dessa år!"
Vi får hoppas på återfödelse och ett profilstarkare landslag.

Låtskrivandet fortlöper i en rasande fart, vilket är bra, tyvärr är det lite jobbigare med boende och jobb i Göteborg. Jag känner dock en inre övertygelse om att det kommer ge med sig. Men i ärlighetens namn, arbetsförmedlingen, tack men nej tack!

Det är mycket man kanske bör och ska säga nej tack till, här är några snabba; dåligt mode, det var bättre förr, dålig TV, dålig musik, kassa relationer, tråkig inställning, retro rock, det var bättre förr, det var bättre förr!

Ja, listan kan göras lång och jag hoppas poängen är klargjord. Lite eftertanke är inte mycket begärt och det gör ju så stor skillnad.

Och Spotify hänger sig något fruktansvärt sedan uppdateringen, så om det fortsätter så här.... Nej tack!

Beckham vs Anka, Bulletproof vs Boyzone

Fast jag aldrig kommer acceptera att man är en slyngel sprungen ur det moderna massmediala kommunikationssamhället, så är det fakta. Är man realist så förlitar man sig på fakta, så det bör jag göra även i det här fallet, men det går väl sådär. I samma andetag som jag kan fördöma hela mediavärlden, eller i alla fall stora delar, så finns där fortfarande tid för förundran. När större delen av den populistiska journalistiken riktar in sig på att följa nya stjärnskott som Anna Anka kan man inte mer än, ja vad kan man egentligen.....
När dessutom ett helt land engagerar sig denna högst intressanta individ på antingen ett positivt eller negativt vis, men bara engagemanget i sådan intressefråga gör att jag skakar till mitt innersta väsen. Vi måste kunna hitta på något bättre med vår tid än att ge den till karaktärer som fru Anka.

En annan tragikomisk iaktagelese från media är ju bortgången av Boyzone medlemmen Stephen Gately, som gick sin skapare till mötes på klassisk rockmanér. Ingen galla kommer att spys över Gatley eller Boyzone, för det har inte med poängen att göra, så låt Stephen Gatley's själ segla vidare i frid. Poängen ligger i att hur han dog på detta klassiska rockvis, vilket bara är en goggling iväg och han gör det i en tid då de så kallade rockstjärnorna är fallfruktsveganer, som går på yoga och förmodligen ingick celibat för länge sedan!
Vet inte om det finns någon slutsats att dra mer än att allt är förgängligt och att kaos infinner sig kosmos.

Måste bara säga att jag tillbringade lördagskvällen i soffan framför Bend It Like Beckham, blev lite småkär i de kvinnliga huvudrollsinnehavarna. Hehe, börjar helt enkelt bli lite för gammal för tuffa actionfilmer, väljer bort 2Fast, 2 Furious för Bend It Like Beckham. Det du Oggan!

Bulletproof repade idag och vilket rep det var. Det var längesedan man var så nära ett akustiskt barstolsrep. En bas, två gitarrer och en sångare med bongos, säger bara att det var synd och skam att det inte videofilmades, hade rockat världen!
Trots att inramning kanske kan tyckas inte vara upplagd för rock´n roll så kom det mycket gott utav Bulletproofs barstolsrep.

Tack för ölen Johan, go natt!

Rehabgym, W995, Studiohäng och Chris

Efter att ha passerat den första dagen i mitt nya liv har det nu gått en vecka. En vecka som har präglats av att försöka upprätta en fungerande vardag, vilket kan tyckas vara lätt, eller?
Problemet med sysselsättningen att hålla på med musik i någon form är att det är fruktansvärt lätt att låta det bero och vänta tills lite senare. Jag erfor dock den här veckan att den strategin inte är att rekommendera, det blir inte så mycket gjort. Så det är bara att stiga upp göra dag och sätta igång!

Under mitt vuxna, och ni som känner mig så är ordet vuxna starkt modifierat i detta fallet. Hur som helst så har jag under det vuxna livet passerat två gym, Nautilus och 24. Nautilus var i alla fall när jag tränade ett motionsgym utan några ambitioner på att lämna störst tillväxtsgaranti.
24, ja 24...... beskrivs nog bäst som den vilda västern.
Nu har jag dock en helt ny upplevelse. Gymmet på hotell Fregatten i Varberg, som är inriktat på rehabilitering av olika former av muskel/ledskador. Där finns typ ett dussin sjukgymnaster som springer rundor och gör de skummaste övningarna med de människor som tränar där, exklusive mig själv. Har dock aldrig känt mig som fit och vätränad som när jag tränar där, har nog inget med miljöombytet från anabolastinna alfahanar till trasiga krymplingar att göra.

Några av mina närmaste vet att något av det sista jag gjorde i Hässleholm var att byta ut min gamla trotjänare till mobil till en ny W995, som om man ska köpa den kostar ringa 4995 kr. Den höll ungefär lika länge som om du delar föregående tal med 1000, det är kvalité, så tack Sony/Ericsson! Nu har jag återigen min gamla trotjänare och det nya flaggskeppet är på rehabträning i Hässleholm, hoppas den återkommer som i stabil form.

Som jag inledningsvis klargjorde insåg jag ganska snabbt att vänta ut inspirationen och kreativiteten inte var en hållbar strategi, så ändrade jag snabbt taktik. Så varje eftermiddag tillbringar jag nere i studion, ibland med framgång ibland inte. Det är i musiken twilight jag vandrar, men så har det alltid varit och kommer alltid vara. Envisast vinner i längden!

Sist men inte minst....Chris!
I fredags eftermiddag skulle vi lägga lite gitarrer på en demo, men vi hade liksom lite svårt att komma igång. Helt plötsligt kommer Peder in med Chris. En lång medelålders amerikan som har problem med sin mikrofon. Så han vill låna en mikrofon i några timmar och lägga sång på en låt. Rickard säger att han kan lika gärna göra det här för att vi inte har något bättre för oss.
Det visar sig under de här två minst sagt intressanta timmarna att Chris nog är från New York, skrev låten i Paris och kommer senast från Göteborg där han har spelat in en musikvideo i Brunnsparken. Han lägger sång på en FM-rockig kärleksballad där endast en slaskig acke och hemska programmerad trummor utgör låten. Det visar också att hans monsterproducent sitter i New York och väntar på sångtagningarna för att färdigställa låten, som tydligen är helt arrangerad och inspelad. Det är dock så hemligt att inte ens Chris vet hur det låter och han är ändå kompositören, hur sjukt är inte det!?!?!
Enligt Chris är producenten ett geni som känner alla viktiga människor inom musikbranschen och har jobbet till exempel med Bon Jovi, haha så sjukt!
Chris blev i alla fall mycket nöjd och var verkligen en skön kille, även om våra musikaliska kosmos befann sig i olika universum. Möjligtvis ska han spela in en hel låt i studion och undra vem som ska lägga gitarrer, hehe....

Så tack Chris, du var toppen på veckan!

Efter hundra tankekedjor, ett beslut, två flyttar, 52 Tradera auktioner så har resan börjat!

Här grubblas det!

Om våren och sommaren tillbringades med existenstiellt grubbel, så har sensommaren och hösten varit en lång följetång av telefonköer, avslutande av tjänster, abonnemang och hopplöst tvivel på om det beslut jag fattade skulle förverkligas. Myndigheter och framförallt försäkringsbolag är något av det värsta att ha att göra med, i alla fall när man har ett ärende. Nu verkar det som att det faktiskt som att något börjar hända, skutan har satts i gungning!

Flytten från Malmö skedde i etapper och avslutades förra söndagen, bakfull. Älskar att bära saker bakis, något man borde göra oftare! Gav min kaffekokare till Macke, som tack för hjälpen.

Här har ni flytten.

Efterföljande vecka spenderades i en flyttlåda i Hässleholm och med att lägga upp 52 auktioner på Tradera, kommer aldrig göra om det. Vilket slit, avundas aldrig en modefotograf, trots modellerna! Dock verkar det som att det kommer dra in en hel del pengar, mycket mer än vad jag räknade med. NU har jag dock knappt några kläder kvar, men det ska vi snart ändra på, även jag har en fashionista inom mig och den smider storslagna planer!

Dagen spenderades med en rundtur i Hässleholm för insamling och utlämning av diverse musikprylar och sedan en miniatyrflytt till Varberg, som blir min huvudstad i ett par månader framöver.
Nu gäller det att börja ta tag i den där drömmen, musik, Göteborg, musik, jobb. Tror att prioriteringsordningen framgår. Det ska jag börja med nu och detta är det första steget.
Häng med!