Varför ska vissa tankar envisas med att dyka upp?

Nu är jag snart i Hässleholm, den civiliserade världens mittpunkt. Träffade en kvinna på tåget och vi hade ett mycket bra samtal om vilket konstigt och påfrestande samhälle vi lever i. Det enda vi kan göra är att distansera oss och att försöka hitta oss själva i detta kommunikationskaos.

Dagen har varit en väntans dag och inte den roligaste, rastlösheten i väntan på när man ska iväg kan vara riktigt jobbig. När jag väl kom till stationen gav min hjärna mig ett par riktiga magsugare i form av katastroftankar, vilket kan sabba den bästa av dagar. Kan det kanske finnas ett samband med att jag ska göra comeback på Finjagården imorgon och i det huset har det tänkts mer än en katastroftanke genom åren. Så tack finjagården!

Nu är jag snart framme och katastrofen är fortfarande inte över mig, kan vara ett tecken på att det bara är hjärnspöken och de försvinner alltid om man är lite envis, vilken tur att jag är envisare än synden! Resten av helgen ska tillbringas i lyckans och välmåendets tecken, haha rena yogan, eller vad säger du Rickard?

Give out, but don't give up!